Jag fick nyligen reda på att min kusin ska åka till *honom*.  Trots att jag vet att min morbror och hans familj har hållit kontakt med *honom* hela tiden och träffats regelbundet så gör det fruktansvärt ont att veta att min lilla kusin skall åka dit själv, ensam, helt utan skydd. Att de inte tror mig är en sak, men hur kan man som förälder ändå skicka sitt barn till någon som blivit dömd i rätten för sexuella övergrepp mot barn? Att de inte tror mig är en sak, men hur kan de inte tro på domaren, åklagaren, vittnen? Hur kan de utan att tveka ens riskera att utsätta sitt barn för *honom*? Det måste väl finnas något tvivel?

Trots att det gått så lång tid nu så hoppas jag fortfarande, önskar och hoppas att de ska ändra sig. Att de ska förstå att ingen av oss "barn" hade någon anledning att ljuga, att vi fortfarande inte har någon anledning till det.  Varför skulle vi? Ingen vill väl ens fantisera ihop något sånt. Tro mig, hade jag kunnat stryka ett streck över allt och sagt att det var en lögn så hade jag gjort det för längesen. Jag vill inte leva med minnena, sammen, ångesten och alla känslor men jag är tvungen. *Han* har tvingat mig till det här livet. Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden och förhindrat allt på något sätt så hade jag gjort det.
Jag skulle göra allt för ett riktigt liv. För att få leva, inte bara andas.