Det känns skönt att ingen jag har kontakt med känner till den här bloggen. Det gör det så mycket enklare att skriva ner alla känslor. Visserligen har jag bara skrivit ett inlägg innan detta men jag har varit på god väg ett flertal gånger.

Jag lever. Om än nätt och jämnt. Ibland börjar jag fundera på om det är så här jag måste känna resten av mitt liv. Är det värt att leva då? Är det värt att vara rädd, att känna skam och ständigt vara på sin vakt för att någon gång ibland, någon minut få känna ett uns av glädje? Är det meningen att merparten av ens liv rent ut sagt skall vara ett helvete?

Jag trodde faktiskt allt skulle bli bra nu, jag trodde rättegången skulle lösa alla bekymmer, att skammen skulle släppa när jag fick papper på att det inte var mitt fel, att jag bara var ett barn. Men det gör den inte. Den försvinner inte. Jag känner lika mycket skam nu som då, jag känner mig lika fel, lika äcklig.

Trots att jag åldrats så bor mitt 9-åriga jag kvar någonstans där inne. Hon släpper inte taget om mig, hon vågar inte släppa greppet. Kan inte inse att det är över nu.

Det har gått 11 år. 11 år! Om det inte har blivit bättre nu, kommer det någonsin att bli det?

Jag känner mig fruktansvärt äcklig idag.

Jag är fet, ful, fel. Vidrig.

Jag äcklas av mig själv och hur jag beter mig, men jag kan inte sluta, jag kan inte låta bli. Jag äcklas av hur jag ser ut. Hur spegelbilden växer för var dag som går, trots att jag försöker äta rätt, trots att jag motionerar och kämpar. Det har inte hänt något på flera veckor, så ja, jag gav upp. Jag orkar inte.

Nätterna på jobbet är olidliga och hur mycket frukt jag än äter, hur mycket kaffe jag än dricker så hjälper det inte. Det där suget finns ändå där. Så ger jag in, och känner mig bara äcklig. Jag står vid hyllorna i affären och känner mig äcklig men ändå handlar jag - ändå äter jag. Varför? Jag vet att jag avskyr det, jag vet att jag inte tycker det är gott, men ändå måste jag ha det. Ska jag behöva straffa mig själv resten av livet? Känna mig äcklig resten av livet? Aldrig kunna förlåta mig själv? Aldrig inse att det inte var mitt fel?