Jag orkar inte mer. Jag trodde allting skulle bli bra nu, att livet skulle ta en helt ny vändning, men det har bara blivit värre. Hur kan det vara tillåtet att aldrig någonsin få vara helt lycklig?

Jag förstår inte vad jag gör för fel. Vad jag alltid gör för fel. 

Jag klarar inte det här själv längre. Det tar kål på mig. Men när jag försöker släppa den som står mig allra närmast helt inpå livet så att han faktiskt ska få se mitt riktiga jag, så blir allting bara fel. fel, fel, fel. Jag kan inte vara mig själv och jag klarar inte av att vara någon annan längre, så vem ska jag vara? Vem måste jag vara för att bli accepterad, för att bli förstådd? Jag vill bara att någon ska förstå, att det inte bara är jag som måste förstå och acceptera jämt. Är det aldrig någon som ska förstå mig? Tror folk verkligen att jag vill må så här dåligt resten av mitt liv? Att jag strävar efter att förstöra och göra fel och verka otacksam?  Jag vill inget hellre än att må bra, jag vill att det här ska fungera och jag vill kunna vara glad och lycklig och visa tacksamhet. 

Jag vill att det här ska fungera. Jag vill vara lycklig. Jag vill inte gå runt och oroa mig för att han som står mig närmast ska sluta älska mig, tycka jag är skamlig och se hur äcklig jag är.

Jag vill bara att allt ska bli bra.